Mad

Tjofaderittan! jag funderar starkt på att  gå utanför dörrn idag och kanske hälsa på Daniel om han har tid och lust. Jag börjar tröttna på att ligga inne och lyssna på regnet som smattrar mot markisen. Igår och idag har varit för slappa dagar och det känns som om jag slösar bort min tid. Jag vill ha ett jobb, och i år va det inte mitt fel att jag blev utan. Men jag håller ärligt talat på att få krupp! Mathilda jobbar väl och sliter på det arbetet jag önskar att jag hade, inte fysiskt kanske.. och inte psykiskt heller, men ekonomiskt. Hon kommer väl jobba hela långa sommaren kan jag tänka mig och tjärna storkovan, medans jag sitter på min feta bakdel och stirrar in i väggen. Jag saknar min Mattis, jag måste nog träffa flickebarnet i helgen om hon han tid.. och lust. Nej, va ska jag göra med mitt liv? Jag börjar ärligt talat gå mig själv och alla andra på nerverna. Folk undrar, folk tänker, folk kan drunkna i södra hörken om jag får säga mitt. Jag ska sluta upp med det här nu och bli den jag en gång va, när jag va tolv. Det är minsann snart sex hela år sedan. Jag tror att jag börjar närma mig en så kallad artonårskris? haha. Men nu när jag har en massa dötid så tänker jag för mycket på saker som man inte borde tänka på. Som tillexempel att jag börjar faktiskt bli gammal nu, det va ändå sex fucking år sedan jag skulle börja sjuan! Det känns som igår, kommer ihåg dagen då jag gick in på Park och kände ångest blandat med spänning. Nu ska jag plötsligt börja tredje året på gymnasiet, jag bor i Falun och har nästan helt nya vänner och framtidsplaner. Livet förändras.. och fort så in åt helvete går det!

Tillbaka till verkligheten, spotify är i gång och från ingenstans började Through glass med Stone Sour spela. Volymen höjdes och nu känner jag hur halsen bränner av tårar som bara vill ut. Är jag så här deppig eller är det endast hormonerna som talar? Jag vet inte längre. Jag vet inte mycket alls nu förtiden faktiskt. Jag önskar att - Livet är en fest - kunde stämma, men jag tror att det kommer. Angelica berättade att åren mellan 18 och 20 va dom bästa i hennes liv och att jag iprincip kan skratta mig lycklig att jag har det att se fram emot. Jag hoppas att hon har rätt, min nyfunna vän Angelica. Som faktiskt har funnits i mitt liv sen jag va typ fem, men det är först nu jag vet vem hon är. Jag litar på henne, ibland. Vi är vänner. så är det, vare sig du vill eller inte.

Nu ska jag snart åka fram och fylla på min mobil med dom få kronor jag äger, men det är ett måste. Så jag kan kommunicera med omvärlden, för det här går inte annars. Imorgon är en bättre dag, om jag så ska få kick some ass för att den ska bli det. Idag är ingen bra dag, inte alls bra. usch, fy, fan.
Hoppas ni mår bättre än mig, det är ni värda! Keep lovin', lol. Hoj!

I am nothing now, and its been so long.
since ive heard a sound, the sound of my only hope
this time i will be listening..
-----------------------------------------------------------------------------------
Nej jag känner ingenting aldrig igen bejbi,
Och måste himlen falla ner vill jag att det sker bejbi.
Över landet där ingenting hänt..