Mad

Det är glest på bloggfronten. Livet är upp och ner och jag har inte tid för nånting längre. Gud tycks alltid straffar mig, är det för att jag är en äkta syndare? I skolan pratar vi om synen på Gud och vad som händer efter döden, kommer man till himlen/helvetet? I så fall är jag nog rätt screwed. Så fort livet känns relativt helt okej så händer det något som gärna får Maddes lilla lilla hjärna att snurra, lika lätt och tom som en badboll på öppet hav. Men så tänker jag framåt, för det är nått jag verkligen har fått lära mig under mina 18 år på jorden, att tänka framåt. Men det är inte alltid så lätt och det tar ett tag innan den lilla poletten faller. Men att tänka på framtiden hjälper faktiskt, att tänka på hur dom olika valen i livet kan sluta. Och det finns alltid ett val som är bättre än de andra, så är det bara. Men ibland så vill man bara följa den lilla snirkliga stigen som leder käpp rätt åt helvete bara för att det känns så lockande. Men ta motorvägen, den leder alltid till ett större mål. Och mkt mkt lyckligare.

Varför blogga när ingen läser det man skriver? Varför blogga när man inte är kapabel till att skriva i klarspråk så folk förstår? Det kan man undra.. Men jag bloggar nog främst för att få ut mina vilsna tankar i text. Ni förstår inte hur mkt det ryms i mitt lilla huvud. Allt är som ett enda trassligt garnnystan som är omöjligt att lösa, med massa små yviga knutar som kommer sitta där för evigt. Irriterande små jävla knutar som ändå har en sån gigantisk betydelse i mitt liv. Det är nog dom knutarna som gör mig till den jag egentligen är på insidan. Det jag vill vara. Shit the same.

Nu ska jag sluta diskutera med mig själv, för det är väl det jag gör antar jag. Move on. Det leder ingen vart. - PEACE.